Min inre älg och jag (🇸🇪)

Moose as Muse, brons skulptur, 2025

Om du har följt min resa ett tag kanske du har märkt att det senaste året varit lite… långsammare. Färre skulpturer, mer självrannsakan. Man skulle kunna kalla det en transformation. En pånyttfödelse. En liten personlig renässans. Eller bara medelåldern med en nypa existentiell krydda.

Kanske känner du igen dig? Den där känslan av att något måste förändras, att något nytt vill ta form – även om man inte riktigt vet vad det är ännu.

Den här skulpturen föddes ur just den känslan. I den första versionen stod pojken upprätt på älgens rygg, drog hårt i tömmarna och skrek – övertygad om att han hade kontroll. (Känns det bekant?) Men medan verket tog form, förändrades något. Pojken satte sig ner, slöt ögonen. Han slappnade av. Linan mellan honom och älgen hängde plötsligt fritt.

Och det kändes mer sant.

Jag har fortfarande dagar när jag är som den första versionen – vill kontrollera riktningen, ropa ut mina önskningar till universum. Men jag övar på att släppa taget. Att lita på processen. Att blunda – och låta älgen visa vägen.